"Lägenheten" representerar så mycket som jag inte kan få ner i ord. Jag blir både upprörd och ledsen när vi är där. Jag blir upprörd av tanken på hur dåligt en person kan må och ledsen utav allt som försvunnit. På kylen finns två magneter och på den ena hänger ett litet, litet pärl-armband. Jag vet inte säkert vems det är men tanken slår mig varje gång att det måste vara mitt.

Jag har, vad jag kan minnas, bara satt min fot i lägenheten en gång tidigare som barn och därför känner jag mig så malplacerad där nu. Att gå igenom någon annans liv, som jag egentligen inte var en del av, och packa ner det i lådor känns inte rätt. Jag hade inte träffat honom på flera år, hade jag sett honom på stan hade jag mest troligt inte hälsat för jag kände honom knappt. Han hade med största sannolikhet inte känt igen mig heller. Men lik väl hänger armbandet på kylen och varje gång jag går förbi får jag en klump i halsen för att jag inte fanns i hans liv. Anledningarna till varför det var så ligger inte hos oss och det vet jag, men det är ändå jobbigt. Jag har alltid trott att vi inte fanns i hans tankar men det gjorde vi tydligen. Och det är både en lättnad och en sorg.

Men jag kan inte göra annat än känna mig skyldig när jag står där.