Efter dagens föreställning gick jag hem och lyssnade på soundtracket till Kaspar Hauser. Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaka i tiden. Fan vad allt vad bra då! Så liten och oskyldig att jag inte fattade någonting. Att jag inte hade en aning om hur grym världen kan vara. Berättelsen om den föräldralösa pojken som inte hade kunskaper att tala eller skriva och som suttit inspärrad hela sin barndom verkade inte riktig. Men det är den. Världen är en hemsk plats ibland, idag tog livet ett djup-dyk rätt ner i marken och jag känner mig totalt jävla krossad.

Vad fan händer nu?